Elsa och hennes tvillingsyster Stella har alltid varit kompisar, även om Elsa känner sig helt annorlunda jämfört med Stella. Stella är utåt, social och vet hur man gör. Elsa tycker bäst om att vara för sig själv och måla.
När det kommer en dramalärare till skolan blir Stella lyrisk. Elsa tycker direkt att det är en dålig idé. Hon vill inte göra väsen av sig, synas och vill absolut inte riskera att någon ska kunna se hur hon känner för Elliot, något som inte ens Stella vet om.
Sista terminen i nian blir full av känslor, minst sagt.
I den här boken har Katarina von Bredow har träffat mitt i prick. Hon beskriver hur det är att vara i tonåren, något hon är väldigt duktig på. Till exempel hur något kan kännas som hela världen, för att just där och då är det det. Likaså har hon lyckats träffa rätt på hur det fungerar i skolan, stämningen och socialt.
Jag gillar Elsa (som är berättarjaget) och jag gillar att hon är så medveten om sig själv och sin omgivning. Trots att boken bara utspelar sig under någon vecka känns det väldigt långt.
Jag har läst tidigare böcker av Katarina och jag tycker om att hon skriver så enkelt. Det är "vanliga" ungdomar med vanliga problem och igenkänningsfaktorn är hög för mig som tonårstjej. Det enda negativa jag kan komma på är att omslaget kan få en att tro att boken riktar sig till yngre, missleds inte av det! Den passar ett brett spann av åldrar. Ett plus för att den är lättläst.
Utan vidare omsvep: jag gillade verkligen den här boken och slukade den direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.