Paris, chérie

Paris, chérie - så där säger folk, alltså
Skriven av: Ida Pyk

Hemma i Stockholm är det mesta bara skit, enkelt sagt. Alva flyr till mamma när hon ska vara hos pappa, men lika fort flyr hon tillbaka, för det går inte att förklara något för mamma ändå. Då är hon mycket hellre i i sista vagnen i tunnelbanan, med musiken dunkandes i öronen. Det är under en sån resa som en modellscout upptäcker henne. De erbjuder henne en sommar i Paris och plötsligt får Alva chansen att fly från både mamma, pappa och gråa Sverige.

Vartannat kapitel i boken är från nutid och Alvas liv i Paris, vartannat är från tiden i Sverige innan hon åkte. Jag gillar när historier byggs upp så, istället för att allt ska berättas i kronologisk ordning.
När jag först hörde om Paris, chérie trodde jag att Alva skulle vara mycket äldre. Att som sjuttonåring bo ensam i Paris låter båda härligt och skrämmande. Hon lever verkligen livet som jag själv skulle velat leva där. Det vill säga det ultimata och otroligt klyschiga turistlivet. Äter crossianter till frukost, köper crêpes från gatustånd och tar promenader längs hamnen. Såklart dyker även en mysig bokhandel upp och en väldigt söt pojke. Den här boken känns inte riktigt som att den har en början, ett stort dilemma som måste lösas och så ett lyckligt slut på det. Det är snarare så att vi får se en liten, men ändå stor, del av Alvas liv. Vi vet inte allt som hänt innan och hur allting går sen får vi fantisera oss till. Men jag gillar det. Det gör att allting känns mer äkta. Även fast att bli uppraggad på tunnelbanan av en talangscout (och sen få åka till Frankrike!) känns väldigt orealistiskt så  är det vad som gör boken bra. Man får en chans att drömma lite.

P.S Känns lite ovant att publicera en bokrecension. Ovant på ett skönt sätt!