"golden retriever bortskänkes"

Hundvalpen Junie, för ca 6 månader sen.

En hundvalp kan vara alldeles, alldeles underbar. 

Den kan också vara förbannat irriterade.

Som, till exempel, när den varit ensam hemma och bestämt sig för att hitta en ny tuggleksak. Första bästa toffla duger dock inte, det är ju så tråkigt vid det här laget. Istället blir det ett par skoterglasögon som faller offer. Ett par skoterglasögon som råkar tillhör pappa och som dessutom kostade ganska så mycket att införskaffa.

"mmm, skoterglasögon, mums!"

När vi kommer hem igen är valpen såklart överlycklig att se oss och förstår inte varför vi blir så upprörda över det svarta söndertrasade skräpet på golvet. Det var ju längesen hon tuggade på det. Kanske flera dagar sen, eller om det var en kvart. Hon har inte sån bra tidsuppfattning. 
Valpen har inte heller en aning om självbehärskningen som krävs för att pappa inte ska följa sin impuls att lägga upp en blocket-annons med rubriken "golden retriever bortskänkes ASAP*".

Men det fantastiska med hundvalpar, förstår ni, det är hur de har en nästintill magisk förmåga att påverka vårt minne. För någon timme senare, när skoterglasögonen för länge sedan kastats i soptunnan och det är läggdags för både familj och hund, då vill vi alla gosa lite extra med valpen. Innan pappa släcker lampan stryker han henne en sista gång över ryggen. "Du vet att jag älskar dig ändå va?" säger han.

Och jag vet att han kommer kliva upp först av alla imorgon för att få ta ut henne på morgonpromenad.

*ASAP är en förkortning av "As Soon As Possible", dvs "så fort som möjligt".

Ett av världens mest kända fiktiva mord

Mordet på Orientexpressen

Skriven av: Agatha Christie

En känd detektiv med snurrad mustasch och monokel.
Ett tåg med till synes vanliga passagerare.
En oväntad snöstorm som får tåget att fastna.
Ett mord.

Hercule Poirot snubblar oväntat över en mordhistoria påväg hem från ett uppdrag. Tåget är fast på grund av en plötsligt snöstorm. Ingen kan komma för att hjälpa dem och ingen kan lämna tåget. Det betyder två saker: ett, mördaren är kvar på tåget och två, Hercule Poirot måste ensam lösa mordgåtan.

Den främsta anledningen till att jag valde att läsa den här boken var då den är lite av en klassisker, men den överraskade mig väldigt. Inte på grund av mordgåtans lösning, den kände jag tyvärr till sen innan, utan det var för att den var så lättläst. Jag hade förväntat mig ett mossigare språk med meningar som behövdes läsas både en och två gånger extra, men ack så fel jag hade! Sidorna bläddrades snabbt förbi. Historian är enkelt upplagd, men ändå sådär lagom klurig för att få en att vilja läsa vidare. Trots att det historien rörde en stor grupp människor blev det aldrig svårt att hålla isär karaktärerna, vilket var väldigt skönt. Det enda som jag reagerade på var väl synen på människor, till exempel “kvinnor är si, italienare är så därför/därför inte kan de ha gjort det här”, men med tanke på tiden när boken skrevs så får en helt enkelt filtrera bort det.

Om man, precis som jag, vill kunna skryta med att ha läst en välkänd klassiker, så är Mordet på Orientexpressen perfekt.

(För övrigt så tycker jag att omslaget på min bok är otroligt snyggt! Stilrent med en fin rosa färg.)

resumé

fredag:
Packar ner pappas svetsskärm i min väska på morgonen. 11:01 kommer solförmörkelsen vara som störst hos oss. Hela skolan står ute på skolgården och turas om att antingen titta på solen i teleskop eller titta på solen med en svetshjälm som skydd. Jag blir snabbt poppis när folk ser att jag har en svetsskärm med mig. Vet inte med er, men jag har aldrig trott att en svetsskärm skulle vara genvägen till popularitet.

Svetsskärmen blev utlånad till höger och vänster.

Tjugo över fyra rusar jag ut från skolan efter en välbehövd extra mattelektion. Mamma hämtar mig och på tio minuter hinner vi hem, byta om till konsertkläder, packa fiolerna och åka iväg igen. I bilen äter jag en wrap från donken och får anstränga mig för att inte spilla på blusen. Vi ramlar in i Alfta kyrka en halvtimme efter genrepet börjat, men det verkar inte göra något. Några timmar senare är jag tillbaka i bilen, helt slut efter fiolspelandet, som dessutom skett på otroligt obekväma stolar. Min rygg värker och väl hemma somnar jag i soffan med en bok i famnen. 

lördag:

Vaknar redan vid halv åtta av okänd anledning. Är alldeles virrig och tror först att jag försovit mig och är sen till skolan.  Lyckas dra upp mina föräldrar ur sängen och efter frukost åker vi till syster yster. Tillsammans tar jag, mamma, syster, systers sambo och deras extremt söta hund Junie en promenad i vårvädret. De av oss som går på fyra ben springer överlyckligt kors och tvärs medan resten av oss njuter av solen. Vi strosar omkring i skogen en dryg timme och det slår mig att jag nog aldrig kommer kunna bli en storstadsmänniska, inte så länge naturen är såhär underbar. 

Junie springer glatt omkring,

På kvällen är det dags för konsert nummer två. Idag får vi en riktigt lyx i form av stolsdynor. Ryggvärken uteblir och jag lyckas bättre med att hålla mig vaken i soffan. Först när bokens alla åttahundrafyrtio sidor är utlästa kryper jag ner under täcket. Inser att jag glömt bädda med nya lakan. Svär. Inser att jag inte har något val, utan måste ner i tvättstugan aka källaren. Svär igen. Till slut får jag äntligen lägga mig.

söndag:

Söndagen är inom den kristna tron vilodag. I vår familj säger vi "vila gör man i graven". Spenderar förmiddagen med att skriva reportage. Efter lunch åker jag och mamma till teatern för att ställa i ordning inför konsert nummer tre. Jag snubblar nerför trappor med famnen full med stolar som ställs upp i rader med notställ framför. Äter en gurksmörgås innan det är dags att gå upp på scen. Jag är inte särskilt nervös. Att spela i orkestern är en helt annan sak än att spela solo. I orkestern är det ett samspel, jag kan koppla av och följa med bara. Emellanåt kommer jag på mig själv med att vilja skratta av glädje. Fy tusan vad roligt det här är. 

Klädd för konsert.

Idag är det måndag och jag har nyss kraschlandat i soffan (märks det att jag gör det ganska ofta?). Jag är helt slut efter en konserthelg. Funderar på om jag ska göra scones till kvällsfika eller ta den lata vägen och äta kvarg direkt ur burken. För övrigt så är det lite kämpigt med prov den här veckan i skolan, men jag försöker peppa mig själv med att det snart är lov.

Och ännu viktigare - snart blir jag sexton!

en liten våruppdatering

igår sken solen och termometern visade 11 grader - perfekt vårväder med andra ord. Jag hade tänkt plugga på biblioteket, något som borde vara förbjudet när det är så fint ute. Struntade totalt i biblioteket och satte mig vid ett fönsterbord på Waynes istället. (Det är helt okej att göra så ibland.)

När jag kom hem tog jag en promenad med mamma och sen gav jag mig ut på en joggingrunda. Allt blir liksom bättre när solen skiner?

Nu är jag påväg till skolan och passar på att fylla upp mitt D-vitaminförråd. 

Jag älskar våren. 

Mitt-i-veckan-inspiration

"Det är bättre att leva sitt eget liv på ett ofullkomligt vis, än att leva en fulländad imitation av någon annans"

Hittade den här meningen i "Lyckan, kärleken och meningen med livet" som jag läser just nu. (På originalspråket heter boken "eat, pray, love", en mycket mer passande titel enligt mig.) Citatet är ursprungligen  från den yogiska skriften Bhagavad Gita. 

Direkt efter jag läst det skrev jag av det och nålade fast på min anslagstavla. Det må vara lite för cheesy för mig egentligen (jag avskyr allt som går i stil med carpe diem) men motivation kan jag nog inte få för mycket av för tillfället. 

(Bara 100 dagar kvar till skolavslutningen nu!)

det här med att jag aldrig skriver

Åhh, vad jag saknar att skriva. Mitt huvud är fyllt av krönikor, recensioner/analyser av böcker, filmer, musik och diverse blogginlägg om ditten och datten. (Egentligen skriver jag konstant. Problemet är att det aldrig kommer ut på papper. Ta det här inlägget t.ex, det skrev jag redan i onsdags, men bara i huvudet. På samma sätt skriver jag alla möjliga sorters texter. Jag tänker hela tiden att jag ska skriva ner dem när jag kommer hem.) Jag har en dagbok som då och då kladdas ner med hastigt skrivna meningar i blyerts, men inte mer. Däremot har jag flera A4 fyllda varje kväll, åtminstone mentalt. Jag kan ha funderat igenom vad jag velat skriva, formulerat och omformulerat mig och till slut haft en komplett text klar. En text som aldrig kommer kladdas ner i min dagbok.

Tyvärr är jag allt för medveten om varför jag aldrig skriver. Jag väljer att inte göra det. Det verkar alltid finnas nåt annat som just där och då känns mycket viktigare. Franskaglosor, fiolstycken, ett dubbelavsnitt av någon serie, för att ge några exempel.  Det gör mig arg. Jag vill ju skriva! Varför ska det vara så svårt att sätta sig ner och pränta ut allt som snurrar i huvudet. Troligtvis skulle jag må mycket bättre av det. Nu har jag iallafall sportlov (äntligen!) och nu ska jag skriva. Dagbok, krönika, recension, det spelar ingen roll vad, det som spelar roll är att jag gör det. Det här blogginlägget kan ju ses som en start.

Vad kan man göra för att ta sig tid att skriva? Vad är era bästa tips? 

Vinn ett signerat exemplar av "Cirkeln"!

Tävlingen är avslutad. Vinnaren har meddelats. 

Den 18 februari, onsdag nästa vecka, har filmen Cirkeln biopremiär. Filmen är baserad på boken med samma namn, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Lagom tills biopremiären kommer boken ut i en ny pocketutgåva med filmomslag och ni kan vinna ett signerat exemplar!
Dessutom får ni en bokkasse som bonus. How about that?!

Allt ni behöver göra för att vara med i utlottningen är att lämna en kommentar med ert namn och mejladress. (Så jag kan få tag på er om ni vinner.) Tipsa gärna andra om tävlingen också!

Cirkeln är en av mina favoritböcker och att den nu blivit film känns jättekul och spännande! Det som är extra roligt är hur populär böckerna i serien blivit, de har sålts till trettio länder och jag kan tänka mig att förväntningarna på filmen är stora. Är man lika nyfiken som mig på filmen tipsar jag om att gilla den på facebook: Cirkeln - filmen. Där släpps bilder på "De utvalda" och det dyker även upp ett och annat teaser-klipp från filmen...

Det är i samarbete med Rabén&Sjögren som jag fått chansen att lotta ut boken, tack så mycket för det! 

Tävlingen är avslutad. 

Som om jag vore fantastisk

Som om jag vore fantastisk

Skriven av: Sofia Nordin

Övrigt: boken är en fristående fortsättning på En sekund i taget och Spring så fort du kan. 

Tack så mycket för rec.ex Rabén&Sjögren!

Ella tröttnade på livet på gården tillsammans med Hedvig och Ante. Hon vill ta reda på om det finns fler som överlevt febern och tar sikte på Umeå. Bruset som hon hörde i radion kanske stämmer. Nora följer med henne. Nora som gör allt för att få vara med Ella, vilket Ella är mer än medveten om. De får tag på en bil och ger sig iväg. Men trots att allt verkar glasklart blir resan svårare på fler sätt än Ella tänkt sig.

  Utan tvekan tyckte jag bäst om den här boken hittills i serien. Dels för att jag tycker om att läsa ur Ellas perspektiv, jag har varit nyfiken på henne sen första boken, dels för att det börjar hända mer och mer nu. De tidigare böckerna var lite för sega för min smak, det handlade mest om livet på gården och hur de gjorde samma saker dag ut och dag in. Jag tror det är därför jag gillar att läsa ur Ellas perspektiv, hon vill veta vad som hänt och hon är villig att ta risker för att ta reda på det. Att stanna kvar på ett och samma ställe fungerar inte för henne. 
     Flera tankar om livet innan febern börjar komma och det är intressant att få glimtar av hur de levde då. I nuläget handlar allas liv i stort sett bara om att få mat och överleva, men deras bakgrunder är ändå en del av dem.

När jag läst ut boken kände jag direkt att jag ville ha mer. Jag vill veta vad som händer med Ella, Nora, Ante, och Hedvig. Dessutom vill jag veta vad som hänt med resten av jordens befolkning. Det kan omöjligt bara vara de kvar i hela världen. 

    Jag har börjat förstå att epidemin i boken kan vara en del av något mycket större än jag först trodde. Då jag är ett stort fan av just den typen av "katastrofböcker" gör det mig ännu mer sugen på en fjärde bok. Sofia Nordin har tidigare visat att hon behärskar att skriva om flera olika teman och jag tror definitivt att den här genren, postapokalyptisk*, inte är något undantag

     Förutom jakten på fler överlevande tacklar Sofia Nordin typiska frågor som uppstår i tonåren. Trots att resten av världen dött i epidemi så känner man som tretton, fjorton, femtonåring fortfarande pirriga känslor och mensvärk, ilska och vänskap. 

Boken får mig att fundera över hur jag själv skulle reagera i en liknande situation. Det som fascinerar mig mest är hur de lyckas stänga av vissa känslor, eller åtminstone reducera dem till vardagliga tankar. Jag tror kossorna behöver mjölkas, hela min familj är död, undrar vad vi ska äta till middag? Frågan är hur länge man klarar av att gå så tills sorgen springer ikapp en.

Sammanfattning:
En bok med lättläst språk som jag tror passar bäst till folk i yngre tonåren. Låt er inte skrämmas av "epidemitemat"! Berättelsen är inte bara sjukdom och död, snarare handlar det om hur livet skulle se ut när saker som föräldrar, regler och ansvar försvinner. Böckerna i serien är som sagt fristående, men jag skulle rekommendera att läsa dem i ordning. Historien växer fram på ett mycket mer intressant sätt då. 

*vad betyder postapokalyptisk?
Apokalyps = undergång. Vad som leder till undergång kan t.ex vara en världsomfattande epidemi, som i det här fallet. 
Post = efter. En postapokalyptisk berättelse handlar alltså om vad som sker efter en "undergång", en väldigt stor katastrof.

Tips: tävla om boken "Jag ger dig solen" skriven av Jandy Nelson

Sofie firar att hennes bokblogg fyller 5 år (!!) och lottar ut Jandy Nelsons nya bok "Jag ger dig solen". Jag har läst Jandy Nelsons tidigare bok, Himlen börjar här, som jag tyckte om otroligt mycket. (Dessutom är den otroligt snygg att ha i bokhyllan.) Jag är riktigt sugen på att läsa hennes nya bok och passar därför på att vara med i Sofies tävling. 

Vill du också ta chansen att vinna så hittar du tävlingen HÄR

Goda och lättbakade schackrutor

Igår blev min kära syster nitton hela år! Hon frågade mig så snällt om jag ville baka något till hennes födelsedag och det var ju inte läge att säga nej precis. Sen tycker jag också väldigt mycket om att baka, speciellt när jag får fria händer.

Den här gången blev det schackrutor. De är löjligt enkla att göra och ser dessutom läckra ut på kakfatet. För ca ett år sen fick jag upp ögonen för klassiska småkakor och hur de faktiskt alltid passar, oavsett om det är på kalas eller till förmiddagsfikat en söndag. Någon gång när jag har mycket tid över (och köket för mig själv) tänker jag försöka experimentera fram nya versioner på klassiska småkakor. Lite "Hela Sverige bakar"-style. T.ex har jag en idé om att färga de rosa.... To be continued! Här är iallafall receptet:

SCHACKRUTOR

Recept på klassisk mördeg:

100g smör

1/2 dl socker

2 1/2 dl mjöl

För schackrutor:

1 msk vaniljsocker

1/2 msk kakao

• Rör ihop smör, socker och mjöl till en deg. Jag brukar använda mig av en matberedare, det tycker jag är enklast. 
• Dela degen i två delar. Arbeta in vaniljsocker i den ena och kakao i den andra.
• Dela varje deg i två delar. Du ska nu ha två vaniljdelar och två kakaodelar. Rulla delarna till lika långa längder, förslagsvis ca 20 cm.
• Lägg en vaniljlängd bredvid en chokladlängd. Lägg sen en chokladlängd ovanpå vaniljlängden  och en vaniljläng ovanpå chokladlängden, så det det blir ett schackmönster. Tryck lite på längderna så de fastnar i varandra.
• Lägg degrullen kallt i 30 minuter. 

Sätt ugnen på 175 grader (eller 160 i varmluftsugn). Skär rullen i ca 25 jämntjocka skivor. Lägg kakorna på en plåt med bakplåtspapper. Grädda i mitten av ugnen i 10-15 minuter. Gräddningstiden beror på hur tjocka kakorna är. När de är klara ska de ha blivit ljust bruna i kanten. Låt de svalna på plåten.

Det luriga med schackrutor, enligt mig, är att få till raka, jämna rutor. Än så länge har jag inte listat ut hur man gör...

//Lisa